Den ödmjuke självkritikern
Att ha en ödmjuk inställning till livet är väldigt stort, och väldigt vackert om det är genuint. Det kräver distans, självkännedom och en stor dos kärlek till allt som hör livet till. Jag vill alltid vara ödmjuk inför saker jag har begåvats med, eller saker jag fått uppleva. Men det blir svårare för varjedag som går. För ju självsäker du är innom ett område, ju större är din kunskap om vad som går att uppnå inom det. Då känns det helt kört att vara ödmjuk. För då vet du att om folk berömmer dig för hur duktig du är inom ditt område, så är det enbart i brist på bättre vetande från deras håll.
Jag har väldigt lätt att bli imponerad av människor, och saker dom presterar, och jag tycker det är väldigt viktigt att berätta det. Är du duktig på att vara ärlig så är det viktigt att du får veta om det, eller är du en hejare på guitar hero så är det klart att du skall få veta om det. Alla människor behöver veta om att dom duger, att dom är bra på någonting och att dom bidrar till andras välmående genom deras existens, eller genom deras kunskap inom någonting.
So far so good.
Men vad händer när du förstår att du är fantastisk på någonting, när du börjar jämnföra dig med grabbarna i det översta skicktet. Om någon berättar för dig då, hur begåvad du är inom ditt fält, då är det oerhört lätt att man tackar och välsignar personen för deras okunskap. För du vet själv hur förbannat mycket duktigare dom andra är, som håller på med samma sak som du är. Det är där, storheten lyser igenom om du kan hålla en ödmjukhet inför dina kunskaper.
Men åandra sidan, varför skall man sänka sin blick inför någonting man jobbat för att nå? Jantelagen viskar i mitt öra. Och nu känns hela inlägget ganska meningslöst.
Er Vän Isak
Jag har väldigt lätt att bli imponerad av människor, och saker dom presterar, och jag tycker det är väldigt viktigt att berätta det. Är du duktig på att vara ärlig så är det viktigt att du får veta om det, eller är du en hejare på guitar hero så är det klart att du skall få veta om det. Alla människor behöver veta om att dom duger, att dom är bra på någonting och att dom bidrar till andras välmående genom deras existens, eller genom deras kunskap inom någonting.
So far so good.
Men vad händer när du förstår att du är fantastisk på någonting, när du börjar jämnföra dig med grabbarna i det översta skicktet. Om någon berättar för dig då, hur begåvad du är inom ditt fält, då är det oerhört lätt att man tackar och välsignar personen för deras okunskap. För du vet själv hur förbannat mycket duktigare dom andra är, som håller på med samma sak som du är. Det är där, storheten lyser igenom om du kan hålla en ödmjukhet inför dina kunskaper.
Men åandra sidan, varför skall man sänka sin blick inför någonting man jobbat för att nå? Jantelagen viskar i mitt öra. Och nu känns hela inlägget ganska meningslöst.
Er Vän Isak
Val. Ej fisk.
Så nu är alltså valet till 99% färdigt. Jag har aldrig varit politiskt insatt, någonsin. Har i min intelektuellt fattiga ungdom hävdat att politik har varit ett sätt att hävda sig på. Alla människor som känner ungdomspolitiskt engagerade människor känner någon av Mensa typen. Som sitter över alla andra, som har IQ (som är medvetna om det) men som totalt saknar EQ. Det har bara lämnat svår avsmak och grejer. Men nu är det dags att ta ställning, att vara vuxen och att.. ja, ta ställning.
Det stora i år är ju givetvis SDs vågmästarroll i regeringen. Det är svårt att stå säker inför deras antågande. Jag har varit väldigt splittrad inför dom, och nu är väll risken enorm att jag blir lynchad för mina åsikter.
Från början var jag totalt emot SD, med deras 'nassepolitik' och deras energisparningsideér (ugnar). Sedan vände det, och en kamrat till mig berättade om deras inställning till Sveriges trygghet och familjeliv. Då ändrade jag mig, och tänkte att det är briljant att någon tar upp våran säkerhet, att någon ser till familjerna och den lilla människan. Och det har jag tänkt ganskal länge. Deras invandringspolitik har jag ingen bild av alls. Några hävdar att dom är nasister rakt av, andra säger saker som låter vettigt i mina öron. Som att vi borde ta hand om våra invandrare vi har, att få ut dom i samhället ordentligt för att minska segregeringen. Strypa invandringen undertiden, fram tills alla står stabilt, sedan öppna igen, och hålla på så.
Det innebär INTE att vi skall säga nej till alla som behöver oss. Flyktingar borde välkomnas med öppna famnar av alla länder, eftersom det bara handlar om medmänsklighet. Men, nu är det som sagt så, att jag inte vet exakt hur saker ser ut med SDs agenda. Och när jag såg alla andra partiers reaktion på SDs entré så blev jag lite förvirrad. Exakt vad är det vi står inför? Svara inte på det, för jag är inte intresserad av att bli värvad, och jag vill inte peka finger. Summering så vi inte misstolkar varandra: Jag är INTE rasist, jag välkomnar alla till Sverige, men jag tycker att vi bör ordna med segregeringen, och få ut alla Nysvenskar i vårt samhälle. Lite åt gången, så att säga.
Det är i alla fall svårt förvirrande med politik (vilket säger en del om min iq-nivå), och att fatta ett beslut som är "rätt" verkar vara helt omöjligt. Sådär. Som avslutning på dagens filosofier så vill jag uppmuntra alla att stå för sina åsikter, att inte raljera inför andras åsikter eftersom vi aldrig vet fullt ut vad som försigår i deras hjärnor och att vara varma och kramiga! Sådär.
Ha en mysig kväll!
Herr Grön
Det stora i år är ju givetvis SDs vågmästarroll i regeringen. Det är svårt att stå säker inför deras antågande. Jag har varit väldigt splittrad inför dom, och nu är väll risken enorm att jag blir lynchad för mina åsikter.
Från början var jag totalt emot SD, med deras 'nassepolitik' och deras energisparningsideér (ugnar). Sedan vände det, och en kamrat till mig berättade om deras inställning till Sveriges trygghet och familjeliv. Då ändrade jag mig, och tänkte att det är briljant att någon tar upp våran säkerhet, att någon ser till familjerna och den lilla människan. Och det har jag tänkt ganskal länge. Deras invandringspolitik har jag ingen bild av alls. Några hävdar att dom är nasister rakt av, andra säger saker som låter vettigt i mina öron. Som att vi borde ta hand om våra invandrare vi har, att få ut dom i samhället ordentligt för att minska segregeringen. Strypa invandringen undertiden, fram tills alla står stabilt, sedan öppna igen, och hålla på så.
Det innebär INTE att vi skall säga nej till alla som behöver oss. Flyktingar borde välkomnas med öppna famnar av alla länder, eftersom det bara handlar om medmänsklighet. Men, nu är det som sagt så, att jag inte vet exakt hur saker ser ut med SDs agenda. Och när jag såg alla andra partiers reaktion på SDs entré så blev jag lite förvirrad. Exakt vad är det vi står inför? Svara inte på det, för jag är inte intresserad av att bli värvad, och jag vill inte peka finger. Summering så vi inte misstolkar varandra: Jag är INTE rasist, jag välkomnar alla till Sverige, men jag tycker att vi bör ordna med segregeringen, och få ut alla Nysvenskar i vårt samhälle. Lite åt gången, så att säga.
Det är i alla fall svårt förvirrande med politik (vilket säger en del om min iq-nivå), och att fatta ett beslut som är "rätt" verkar vara helt omöjligt. Sådär. Som avslutning på dagens filosofier så vill jag uppmuntra alla att stå för sina åsikter, att inte raljera inför andras åsikter eftersom vi aldrig vet fullt ut vad som försigår i deras hjärnor och att vara varma och kramiga! Sådär.
Ha en mysig kväll!
Herr Grön
25 to life
Missvisande överskrift!
Just nu är världen tyst. Det är som min far brukar säga. "Det är så man kan höra John Blund släppa sig" Och då är det tyst. Världen är på väg att vakna, och det är väldigt skönt att vara först ibland (thats what she said?).
Det är höstmörker ute, och om man kan omfamna mörkret istället för att fly det, så är det verkligen inte så illa.
Idag är en speciell dag. Jag skall nämligen på utbildning! Andra utbildningen/ kursen på en månad, rörande mitt arbete som gymnastikinstruktör på Gymmix i Borås. Förra utbildningen var en tredagarskurs på en Folkhögskola i Vara där jag fick lära mig basen inom instruktörsskap. Och idag är det spetsinriktning på trampett! Jag har varit så spänd inför kursen, och så rädd för att försova mig så jag istället vaknade varje timma fram till halvfem, då jag beslöt mig för att gå upp. Det är mysigt! Kaffe, snus och härlig musik i ensamhet. I den sista timman innan dagen vaknar.
Så, ni får ha en mysig dag mina vänner. Så hörs vi senare <3
Isak
Just nu är världen tyst. Det är som min far brukar säga. "Det är så man kan höra John Blund släppa sig" Och då är det tyst. Världen är på väg att vakna, och det är väldigt skönt att vara först ibland (thats what she said?).
Det är höstmörker ute, och om man kan omfamna mörkret istället för att fly det, så är det verkligen inte så illa.
Idag är en speciell dag. Jag skall nämligen på utbildning! Andra utbildningen/ kursen på en månad, rörande mitt arbete som gymnastikinstruktör på Gymmix i Borås. Förra utbildningen var en tredagarskurs på en Folkhögskola i Vara där jag fick lära mig basen inom instruktörsskap. Och idag är det spetsinriktning på trampett! Jag har varit så spänd inför kursen, och så rädd för att försova mig så jag istället vaknade varje timma fram till halvfem, då jag beslöt mig för att gå upp. Det är mysigt! Kaffe, snus och härlig musik i ensamhet. I den sista timman innan dagen vaknar.
Så, ni får ha en mysig dag mina vänner. Så hörs vi senare <3
Isak
Ondskans Paradox
Jag fortsätter att tänka mycket på termerna Gott och Ont. Hurvida någon av delarna existerar, och hur dom rimligtvis bör fungera i samspel.
Tidigare har jag hävdat att jag tror på Karma, Lagen om Orsak och Verkan (med en hint av kosmisk retrubition). Det vill säga att dom gärningar du gör kommer tillbaka till dig. Att onda handlingar bestraffas, och att godhet belönas. Det är på papper (eller i mitt huvud) ett väldigt romantiskt sätt att se på saker och ting. Lite sago-slut över det hela. Som en morot för alla Herrar på vita hästar, i stora och glammiga rustningar. Men, det skär sig lite.
Jag är helt övertygad om att Gott och Ont inte existerar. Det finns ingen människa i världen som är 'ond'. Alltså finns det inga människor som är 'goda' eller. Precis allting vi gör är uppbackat av en tro på att vi gör det som är rätt. Så att döma dom som agerar galet eller fint, är precis som alla dömningar- bara åskådarens väderingar.
Josef Fritzl är ett bra exempel. Han är ett grymt exempel på typisk ondska, med all skit han sysslade med. Hans familjekärlek viste inga gränser, och det är precis så bakvänt och tragiskt som det låter. Han gjorde inte sina grejer med baktanken att göra illa, eller att förstöra. Tvärtom, han värnade om sin familj (och hade extremt sjuka ideal) och gjorde därför allt i sin makt för att göra det bra för dom. I sin värld. Jag fördömer Herr Fritzl för hans gärningar. Det han åsamkat sina barn är något av det värsta man kan göra mot någon. Men hans gärningar är skyddade av brist på bättre vetande.
Om det då är så, att vi alla agerar efter tron om att vi gör rätt, då är det vansinnigt att vi skulle bestraffas för det. Varpå hela karma-tanken faller stenplatt på karmen. För om det är 'rättvisa' vi är ute efter, då är det Bröderna Grimm-synen som borde revideras. Det vill säga att Lagen, som dömmer oss när vi gjort fel, att den skulle vara helt korrekt. Vilket också är vansinne.
Men, vi måste ha ett rättssystem, vi måste ha någon som dömmer oss, eller en tro på att det vi gör spelar en roll. I en värld av anarki, utan ledare, lag eller brottssystem så hade vi snart fallerat. Survival of the fittest. Om ingen kan dömma oss, så är vi själva starka nog att övertyga oss om att det vi gör är rätt. Allt kan rättfärdigas i någonannans namn.
Så är det så, att vi skall leva i det bakvända rättssystemet som vi lever i, så är i alla fall jag glad att det är under dom premisserna och den naiviteten som det är. För Vi har tydliga riktlinjer på vad som är 'okej', på vad som är 'fel' och konsekvenserna av steg i rätt eller fel riktning. Och i dom flesta fallen så är vi ansvariga, eftersom vi vet om spelreglerna.
Jag är långt ifrån färdigtänkt på det här området. Uppdatering kommer.
Er vän i kaoset, Isak
Tidigare har jag hävdat att jag tror på Karma, Lagen om Orsak och Verkan (med en hint av kosmisk retrubition). Det vill säga att dom gärningar du gör kommer tillbaka till dig. Att onda handlingar bestraffas, och att godhet belönas. Det är på papper (eller i mitt huvud) ett väldigt romantiskt sätt att se på saker och ting. Lite sago-slut över det hela. Som en morot för alla Herrar på vita hästar, i stora och glammiga rustningar. Men, det skär sig lite.
Jag är helt övertygad om att Gott och Ont inte existerar. Det finns ingen människa i världen som är 'ond'. Alltså finns det inga människor som är 'goda' eller. Precis allting vi gör är uppbackat av en tro på att vi gör det som är rätt. Så att döma dom som agerar galet eller fint, är precis som alla dömningar- bara åskådarens väderingar.
Josef Fritzl är ett bra exempel. Han är ett grymt exempel på typisk ondska, med all skit han sysslade med. Hans familjekärlek viste inga gränser, och det är precis så bakvänt och tragiskt som det låter. Han gjorde inte sina grejer med baktanken att göra illa, eller att förstöra. Tvärtom, han värnade om sin familj (och hade extremt sjuka ideal) och gjorde därför allt i sin makt för att göra det bra för dom. I sin värld. Jag fördömer Herr Fritzl för hans gärningar. Det han åsamkat sina barn är något av det värsta man kan göra mot någon. Men hans gärningar är skyddade av brist på bättre vetande.
Om det då är så, att vi alla agerar efter tron om att vi gör rätt, då är det vansinnigt att vi skulle bestraffas för det. Varpå hela karma-tanken faller stenplatt på karmen. För om det är 'rättvisa' vi är ute efter, då är det Bröderna Grimm-synen som borde revideras. Det vill säga att Lagen, som dömmer oss när vi gjort fel, att den skulle vara helt korrekt. Vilket också är vansinne.
Men, vi måste ha ett rättssystem, vi måste ha någon som dömmer oss, eller en tro på att det vi gör spelar en roll. I en värld av anarki, utan ledare, lag eller brottssystem så hade vi snart fallerat. Survival of the fittest. Om ingen kan dömma oss, så är vi själva starka nog att övertyga oss om att det vi gör är rätt. Allt kan rättfärdigas i någonannans namn.
Så är det så, att vi skall leva i det bakvända rättssystemet som vi lever i, så är i alla fall jag glad att det är under dom premisserna och den naiviteten som det är. För Vi har tydliga riktlinjer på vad som är 'okej', på vad som är 'fel' och konsekvenserna av steg i rätt eller fel riktning. Och i dom flesta fallen så är vi ansvariga, eftersom vi vet om spelreglerna.
Jag är långt ifrån färdigtänkt på det här området. Uppdatering kommer.
Er vän i kaoset, Isak
Förlorad
Det är med vemod jag avslutar mitt brev. Dom sista orden till storheten, till makten, Kungen och det förlorade kungadömet. Vi rider våra hästar mot solnedgången i hopp om att nå kullens vändpunkt innan eftertexterna rullat klart. Ingen av oss längtar efter slutet, efter de doftlösa, livströtta eller förlorade.
Jag, precis som du, förlorad i höstmörker, dödssvarta tankar om precis alltet som inte någonsin blev... mer. Vi hade så höga tankar om hur det förlorade folket skulle räddas, helt ovetandes om att våra handlingar enbart bevisade hur förlorade vi själva var. Räddning genom agerande. Så jag sluter mina ögon, ser om dina sår, lägger om dom och förblöder själv. Sakta. Precis som alla storheter i martyrsvepningar fläckade av blodet från goda intentioner. Osjälviska handlingar. Avväpnad med intentionen att fria den dömde, och skjuta oss själva, med vår fiendes vapen.
Min snölykta byggd på goda intentioner smälter sakta. Dom ömt omhändertagna snöbollarna tappar sin form, och flyter ner i gatubrunnen. Vårt lilla värmeljus som sken så vackert i en minut, det dränks. Omedelbart av vikten från allt det försökt upplysa. Ingen vill vara själv när mörkret faller, därför är det med avundsjuka vi blåser ut dom levande ljusen i fönstret. För ett ljus som är släckt är inte ensamt längre. En urdrucken vinare agerar ljusstake, med det heliga sakramentet rinnandes och stelfruset längst flaskhalsen. Som ett monument över vår rädsla.
Jag, precis som du, förlorad i höstmörker, dödssvarta tankar om precis alltet som inte någonsin blev... mer. Vi hade så höga tankar om hur det förlorade folket skulle räddas, helt ovetandes om att våra handlingar enbart bevisade hur förlorade vi själva var. Räddning genom agerande. Så jag sluter mina ögon, ser om dina sår, lägger om dom och förblöder själv. Sakta. Precis som alla storheter i martyrsvepningar fläckade av blodet från goda intentioner. Osjälviska handlingar. Avväpnad med intentionen att fria den dömde, och skjuta oss själva, med vår fiendes vapen.
Min snölykta byggd på goda intentioner smälter sakta. Dom ömt omhändertagna snöbollarna tappar sin form, och flyter ner i gatubrunnen. Vårt lilla värmeljus som sken så vackert i en minut, det dränks. Omedelbart av vikten från allt det försökt upplysa. Ingen vill vara själv när mörkret faller, därför är det med avundsjuka vi blåser ut dom levande ljusen i fönstret. För ett ljus som är släckt är inte ensamt längre. En urdrucken vinare agerar ljusstake, med det heliga sakramentet rinnandes och stelfruset längst flaskhalsen. Som ett monument över vår rädsla.
dies Mercurii
Idag är det.. Onsdag. Eller lilllördag, som kommer från Piglördag. Det låter ju ganska dumt. Mm, det kräver lite forskning. Anledningen till Att Onsdag kallas för Piglördag är för att man förr i tiden begagnade sig av pigor. Pigor är ju lite sämre en husfruar och äktahälftsbarn och sånt. Så när pigorna ville vara lediga så fick dom Onsdagen som dag att peta näsan på, eftersom dom alltid behövdes på Lördagarna. Det visste ni inte, va?
Onsdag kommer ifrån det fornnodiska religionssystemet med Asatron. Oden var ju en riktigt härlig kille, och därför gav man honom en helt egen dag! Det är ganska fint. Isdag hade Onsdagen hetat om jag fick välja. I vilket fall, så heter Onsdag dies Mercurii på Latin. Det kan man övsersätta till Mercurius dag, och eftersom man gärna ser Mercurius och Oden som jämnställda så blev det Onsdag istället för dies Mercurii (vilket hade vart svårt förvirrande om man fick höra en full 1400-tals bonde från Skåne (danmark?) säga det. Så Onsdag blir ganska bra.
Det var alltså lite fakta om Onsdag. Jahaja. För mig betyder Onsdagar (exklusivt för denna Onsdagen) att man skall städa, tvätta och spela tevespel. Sämre kan man ha det! Vad är en go Onsdag för er?
Er vän i veckan: Isak
Onsdag kommer ifrån det fornnodiska religionssystemet med Asatron. Oden var ju en riktigt härlig kille, och därför gav man honom en helt egen dag! Det är ganska fint. Isdag hade Onsdagen hetat om jag fick välja. I vilket fall, så heter Onsdag dies Mercurii på Latin. Det kan man övsersätta till Mercurius dag, och eftersom man gärna ser Mercurius och Oden som jämnställda så blev det Onsdag istället för dies Mercurii (vilket hade vart svårt förvirrande om man fick höra en full 1400-tals bonde från Skåne (danmark?) säga det. Så Onsdag blir ganska bra.
Det var alltså lite fakta om Onsdag. Jahaja. För mig betyder Onsdagar (exklusivt för denna Onsdagen) att man skall städa, tvätta och spela tevespel. Sämre kan man ha det! Vad är en go Onsdag för er?
Er vän i veckan: Isak
Höst?
Morgon. Idag är en sådan dag som verkligen är en typisk morgon. Det är grått och blåsigt ute. Höstmys. Det är spännande med hösten tycker jag. Det är alltid med Dödens vemod som man ser hösten antåga, precis innan man inser hur mysigt det är med höst. När man accepterar att sommaren faktiskt är över, och att solbrända bikinikroppar, myshångel på krogens uteservering eller bara sena nätter, varma nätter.
Det är så nu, gränsen för sommar är accepterad och det finns i sanningens namn inte mycket man kan göra. Så det är bara att välkomna hösten. Dags att vakna. På återseende.
Att ångra
Jag antar att saker och ting händer med kroppen när man blir äldre. Man får mörkare röst, hår slår plötlsligt rot på ställen som mest liknat hästmular innan förändringen. Hårlöst, mjukt och intetsägande. Nu är saken den, att jag inte syftade på pubertet, eller adolesens. Utan mer, efter-resan. Det där ständiga hållplatsen som vår chaufför notoriskt stannar vid, trots att ingen väntar där. Och jag är ju påtagligt ensam i min buss, och jag har minsann inte tryckt på någon stop-knapp! Nähe! Men han stannar ändå. Vi får svårigheter att starta, och jag får kontemplera mitt liv.
Fram tills nu, så har jag alltid gjort saker som känns rätt för stunden, och jag har aldrig ångrat någonting. Klart att mina relationssnesteg har ångrats, men det har varit små-ånger. Ingenting jag går och funderar på, som påverkat min sömn eller mitt samvete i det långa loppet. Kan mycket väl ha varit för att jag oftast går runt i en dimma utan någon kontroll över mitt liv. Lite som Keanu Reeves. Han får sina roller, verkar inte skådespela, och glider mest.
Men nu har det hänt någonting. Jag har börjat gå hos psykolog regelbundet, jag har gruppterapier med andra som sitter i samma sits och dessutom så äter jag ju medicin för mitt välmående. "Som kryckor för själen" förklarade min läkare samtidigt som hon fnissade ner sin namnteckning på receptet. Givetvis så ser jag att allting konsekvenser. Och det påverkar ganska mycket. En liten påminnelse om hur bräckligt det är kanske, eller så är det dags att jag ser mina demoner i ansiktet. För jag vet med mig att jag har sårat gangska många (fram förallt kvinnor) människor, och vänner.
Och det visar sig nu. Det känns väldigt främmande, otrevligt och obehagligt. Man kan ana att det var så Angelina Jolie kände under hennes och Brad Pits första natt ihop. (mycket kändisliknelser idag) Ånger. Det är allt det är. Jag känner ånger över saker jag gjort och det är inge' höjdare. Vad är det för nytta med det egentligen? Okej, så det kan vara en stark strålkastare i ögat som hindrar mig från att göra om saker och ting. Men vad är anledningen i det långa loppet? Jag vill inte bli någon cyniker, eller någon bitterjävel som ångrar alla val i livet.
Min mamma (som kan precis allting) säger att det har med bearbetning att göra. Tänk. När jag funderar lite på det så känns det väldigt bra att äntligen ta tag i dom sakerna och få dom satta på plats.
Ja, det var dagens lösa funderingar. Thank's for stickin with me!
Herr Parkour
Fram tills nu, så har jag alltid gjort saker som känns rätt för stunden, och jag har aldrig ångrat någonting. Klart att mina relationssnesteg har ångrats, men det har varit små-ånger. Ingenting jag går och funderar på, som påverkat min sömn eller mitt samvete i det långa loppet. Kan mycket väl ha varit för att jag oftast går runt i en dimma utan någon kontroll över mitt liv. Lite som Keanu Reeves. Han får sina roller, verkar inte skådespela, och glider mest.
Men nu har det hänt någonting. Jag har börjat gå hos psykolog regelbundet, jag har gruppterapier med andra som sitter i samma sits och dessutom så äter jag ju medicin för mitt välmående. "Som kryckor för själen" förklarade min läkare samtidigt som hon fnissade ner sin namnteckning på receptet. Givetvis så ser jag att allting konsekvenser. Och det påverkar ganska mycket. En liten påminnelse om hur bräckligt det är kanske, eller så är det dags att jag ser mina demoner i ansiktet. För jag vet med mig att jag har sårat gangska många (fram förallt kvinnor) människor, och vänner.
Och det visar sig nu. Det känns väldigt främmande, otrevligt och obehagligt. Man kan ana att det var så Angelina Jolie kände under hennes och Brad Pits första natt ihop. (mycket kändisliknelser idag) Ånger. Det är allt det är. Jag känner ånger över saker jag gjort och det är inge' höjdare. Vad är det för nytta med det egentligen? Okej, så det kan vara en stark strålkastare i ögat som hindrar mig från att göra om saker och ting. Men vad är anledningen i det långa loppet? Jag vill inte bli någon cyniker, eller någon bitterjävel som ångrar alla val i livet.
Min mamma (som kan precis allting) säger att det har med bearbetning att göra. Tänk. När jag funderar lite på det så känns det väldigt bra att äntligen ta tag i dom sakerna och få dom satta på plats.
Ja, det var dagens lösa funderingar. Thank's for stickin with me!
Herr Parkour
Sol inne, sol i sinne: Din Rudolf
Hej mina vänner!
Idag är det Isak som skriver. Det kanske inte är speciellt konstigt med tanke på att det är min blogg. Just det, min blogg. Men sedan vet jag att jag kan ha ett lätt scitsofrent beteende ibland. Jag har alltså en plan för att återigen erövra er läsare. Jag vill ha er på min sida igen. Majoriteten på min sida. Tanken är den, att jag skall separera det som är roligt att läsa med det som är mindre roligt. Det är alltså inte mina egna värderingar, utan uppenbarligen era! Eftersom jag envisas med att kladda ner svårtolkade budksap med jämna mellanrum, så tänkte jag helt sonika helt flytta dom till min poetsida.
Så, från och med nu finns mina poetalster på: http://www.poeter.se/poetHome.php?writerId=15030
Och där kommer dom vara. Så får jag helt enkelt begagna min blogg till vardagsbetraktelser, lekmanna filosofier och andra hippa och chicka aktiviteter!
Och det var det! Tänkte passa på att göra reklam för en annan blogg idag. www.metrobloggen.se/TruthOrDare
Nu har jag gjort det. Så- nu får ni allt ha en kickass dag!
eran vän: Isak "sedan sålde jag henne" Bergenheim
Idag är det Isak som skriver. Det kanske inte är speciellt konstigt med tanke på att det är min blogg. Just det, min blogg. Men sedan vet jag att jag kan ha ett lätt scitsofrent beteende ibland. Jag har alltså en plan för att återigen erövra er läsare. Jag vill ha er på min sida igen. Majoriteten på min sida. Tanken är den, att jag skall separera det som är roligt att läsa med det som är mindre roligt. Det är alltså inte mina egna värderingar, utan uppenbarligen era! Eftersom jag envisas med att kladda ner svårtolkade budksap med jämna mellanrum, så tänkte jag helt sonika helt flytta dom till min poetsida.
Så, från och med nu finns mina poetalster på: http://www.poeter.se/poetHome.php?writerId=15030
Och där kommer dom vara. Så får jag helt enkelt begagna min blogg till vardagsbetraktelser, lekmanna filosofier och andra hippa och chicka aktiviteter!
Och det var det! Tänkte passa på att göra reklam för en annan blogg idag. www.metrobloggen.se/TruthOrDare
Nu har jag gjort det. Så- nu får ni allt ha en kickass dag!
eran vän: Isak "sedan sålde jag henne" Bergenheim
Blood transfusion
Högklackade stövlar i latex, enorma stilettklackar. Förvandlar dina spinningtränade ben till det av ett flyende rådjur. Med ditt hår uppsatt i en stram knut i din nacke. Med dina revben masserade av din svart-röda korsett. Bara för mig. När jag ber om din dominans tappar piskan sin poäng.
Du har sett min rygg. Mina ärr- min svank med tigertäckning som aldrig upphör att förvirra. Du frågar om slampan som skadat mig, och jag ger spjäl emot dina giftiga tung utslag. Igen; rikta dom mot mig.
Fullfölj dina åtaganden. Slå mig till backen, rid mig som om du hatar mig. Som om naglarna i mitt bröst aldrig var av passion. Se dig om. Våran nerblodade källarlokal är tom. Helt tom. Så rikta dina rädda blickar mot mig.
En röd hand av dominans över min kind, ett ögonblick av total förvirring. Och tillbaka, under din häl. När jag når mitt klimax i dina ögon. Jag vet att du njuter av din makt. Ditt makabra maktspel som du så briljant utspelar mot min kärlek.
Så sluta tänka. Sluta älska. Sluta beundra.
Jag är inte här för att inspirera.
Du har sett min rygg. Mina ärr- min svank med tigertäckning som aldrig upphör att förvirra. Du frågar om slampan som skadat mig, och jag ger spjäl emot dina giftiga tung utslag. Igen; rikta dom mot mig.
Fullfölj dina åtaganden. Slå mig till backen, rid mig som om du hatar mig. Som om naglarna i mitt bröst aldrig var av passion. Se dig om. Våran nerblodade källarlokal är tom. Helt tom. Så rikta dina rädda blickar mot mig.
En röd hand av dominans över min kind, ett ögonblick av total förvirring. Och tillbaka, under din häl. När jag når mitt klimax i dina ögon. Jag vet att du njuter av din makt. Ditt makabra maktspel som du så briljant utspelar mot min kärlek.
Så sluta tänka. Sluta älska. Sluta beundra.
Jag är inte här för att inspirera.
Du trillade i trappan... Förstått?!
Svarta tårar som rinner ner för din kind. Min vackra du. Tårar av bitterhet, sötma, längtan och saknad. Stående ovationer för din ensamhet. Din avskildhet i din briljans. Du minns vad du lärt dig. "vänd andra kinden till" snyftar du fram och ber mig slå dig över ansiktet igen. En gång till, gör det- bara gör det. Det är som ett plåster- så gör det bara.
Jag ser dig i ögonen, dina spruckna speglar som aldrig mer kommer återspegla den oskuldsfullhet du besatt som barn. Dina ögon- vars djup dränkte mina intentioner. Du ber mig, om det. Och jag älskar ju dig, så det är klart att jag gör vad du ber mig om. Jag sluter mig, känner all energi dras mot mitt hjärta, som flugor och mygg mot ljus. Jag andas, ett andetag, ett till. Och jag gör det.
Sekuderna blir till timmar, blir till år. Till livstider- små som sandkorn. I mitt timglas. Vinden smeker mina armar, känns skönt kall mot min svettiga hud. Du stänger av. Ljuset slocknar, och jag ser din mörka förvandling lika klart som solsken på en blå himmel. Jag knyter min hand strax innan kollision. Blodet stoppas- knognarna vitnar, handsvetten går i ide.
Träff.
Jag ser dig i ögonen, dina spruckna speglar som aldrig mer kommer återspegla den oskuldsfullhet du besatt som barn. Dina ögon- vars djup dränkte mina intentioner. Du ber mig, om det. Och jag älskar ju dig, så det är klart att jag gör vad du ber mig om. Jag sluter mig, känner all energi dras mot mitt hjärta, som flugor och mygg mot ljus. Jag andas, ett andetag, ett till. Och jag gör det.
Sekuderna blir till timmar, blir till år. Till livstider- små som sandkorn. I mitt timglas. Vinden smeker mina armar, känns skönt kall mot min svettiga hud. Du stänger av. Ljuset slocknar, och jag ser din mörka förvandling lika klart som solsken på en blå himmel. Jag knyter min hand strax innan kollision. Blodet stoppas- knognarna vitnar, handsvetten går i ide.
Träff.
Rutiner
Desssa förbannade rutiner.
Dom är så lätta att fastna i när man inte vill ha dom. Dom är svårtillgängliga när du ber om dom,
och det är inte alls sällan att man fastnar i tonvalsträsket när man försöker nå dom.
Om du försover dig till arbetet så kan du ge dig tusan på att rutinerna har tagit semester.
Denna förbannade post-it lapp som sitter på kylskåpet, med texten "återkommer den..." på.
Vem njuter av det? Möjligtvis den onda chefen som försökt få dig sparkad dom senaste månaderna,
men ingen annan. Tror jag.
Själv är jag helt "befriad" från rutiner just nu. Det är ju roligt om man tycker att målllöshet
är någonting att sträva efter. Det tycker inte jag. Letar lite efter dom nu, ringer då och då,
Har till och med satt ut en annons i tidningen om att jag eftersöker just rutiner. Men inga svar.
Så jag somnar när jag känner för det, vaknar likaså på oplanerad utsatt tid, äter när jag
har varit hungrig ett tag. Det är faktiskt skittrisst.
Men åandra sidan är det inga svårigheter alls i att se den andra sidan på det. Vem vill vakna
varje dag klockan sju, ha sina förbannade frysta mackor, vattniga kaffekoppar och... ja,
underbara rutiner. Antar att gräset förblir grönare på andra sidan.
Tills vidare! Isak, Eran termos i etern
Dom är så lätta att fastna i när man inte vill ha dom. Dom är svårtillgängliga när du ber om dom,
och det är inte alls sällan att man fastnar i tonvalsträsket när man försöker nå dom.
Om du försover dig till arbetet så kan du ge dig tusan på att rutinerna har tagit semester.
Denna förbannade post-it lapp som sitter på kylskåpet, med texten "återkommer den..." på.
Vem njuter av det? Möjligtvis den onda chefen som försökt få dig sparkad dom senaste månaderna,
men ingen annan. Tror jag.
Själv är jag helt "befriad" från rutiner just nu. Det är ju roligt om man tycker att målllöshet
är någonting att sträva efter. Det tycker inte jag. Letar lite efter dom nu, ringer då och då,
Har till och med satt ut en annons i tidningen om att jag eftersöker just rutiner. Men inga svar.
Så jag somnar när jag känner för det, vaknar likaså på oplanerad utsatt tid, äter när jag
har varit hungrig ett tag. Det är faktiskt skittrisst.
Men åandra sidan är det inga svårigheter alls i att se den andra sidan på det. Vem vill vakna
varje dag klockan sju, ha sina förbannade frysta mackor, vattniga kaffekoppar och... ja,
underbara rutiner. Antar att gräset förblir grönare på andra sidan.
Tills vidare! Isak, Eran termos i etern
Din varelse målad i bokstäver
När orden faller som lösa pusselbitar, när tiden slutar ticka.
Andetagen fryser fast i lungorna på alla som ser, på alla som försöker att blunda.
Se vad jag gör, alla ögon på mig. Alla krossade drömmar i min svettiga handflata.
Skapar cirklar av förvirring när vi alla tar varandra i händerna. Andas in genom näsan,
håll andan och känn hur precis alla väsen i vår värld flyter ihop. Till ett. Till två. Oändliga
monster utan krav. För jag älskar dig. Jag vill plantera ett frö världens mest döda mark,
se den förvandlas med dina sockersöta andetag. Med dina formuleringar. Ordkonstnärinnan.
Lucida tankar, som aldrig formuleras. Som aldrig kommer passera medvetandenivån. Det är dom
jag söker efter. med ljus och lykta. Dina ofödda tankefoster som avslöjar dig i din nakenhet.
Som inte kan misstolkas. Som är du. I din enkelhet. Du biter dig i tungan ibland. Jag ser det.
När det rinner en strimma blod från din mungipa, då vet vi alla att du hade någonting magiskt att säga.
Någonting som skulle förändra världen. Till det bättre. Men du är tyst, i din livslånga njutning.
Andetagen fryser fast i lungorna på alla som ser, på alla som försöker att blunda.
Se vad jag gör, alla ögon på mig. Alla krossade drömmar i min svettiga handflata.
Skapar cirklar av förvirring när vi alla tar varandra i händerna. Andas in genom näsan,
håll andan och känn hur precis alla väsen i vår värld flyter ihop. Till ett. Till två. Oändliga
monster utan krav. För jag älskar dig. Jag vill plantera ett frö världens mest döda mark,
se den förvandlas med dina sockersöta andetag. Med dina formuleringar. Ordkonstnärinnan.
Lucida tankar, som aldrig formuleras. Som aldrig kommer passera medvetandenivån. Det är dom
jag söker efter. med ljus och lykta. Dina ofödda tankefoster som avslöjar dig i din nakenhet.
Som inte kan misstolkas. Som är du. I din enkelhet. Du biter dig i tungan ibland. Jag ser det.
När det rinner en strimma blod från din mungipa, då vet vi alla att du hade någonting magiskt att säga.
Någonting som skulle förändra världen. Till det bättre. Men du är tyst, i din livslånga njutning.
My bulletrproof, bullet proof.
Jag väljer att blunda för konsekvenserna. Dom sockersötta treuddarna som med all säkerhet kommer slita hål i min tunna hud. När tankarna kring livsväderingarna ändras, så ställs saker i annat ljus. När skuggorna som faller på min kropp bildar mönster, vackra och svårtolkade kartor som alla leder till mitt hjärta, eller min lust. Inge geocaching på mitt landskap. Man lämnar ingenting i mitt paradis. Bryts det en kvist i mitt paradis så skjuts vederbörande på plats.
Mitt naturreservat. Fågelsorter som enbart sjunger i min djungel, mitt emotionella våtland. Förstiktigt upptrampade stigar, alla svårt minerade. Ber om tillstånd för att få nya raser, djur, arter till mitt eden. I samma sekund som landbryggan slår i det azurfärgade havet, så utplånas allt liv på min ö. Världens paradis måste vara perfekt, måste vara fritt. Måste vara dött.
Vart ligger min lojalitet när jag inte längre straffas för mina snedsteg?
Mitt naturreservat. Fågelsorter som enbart sjunger i min djungel, mitt emotionella våtland. Förstiktigt upptrampade stigar, alla svårt minerade. Ber om tillstånd för att få nya raser, djur, arter till mitt eden. I samma sekund som landbryggan slår i det azurfärgade havet, så utplånas allt liv på min ö. Världens paradis måste vara perfekt, måste vara fritt. Måste vara dött.
Vart ligger min lojalitet när jag inte längre straffas för mina snedsteg?
När tystnaden kväver alla tvivel
MIn hand vilar i din. Känner hur minsta rörelse från dina fingrar fortlöper och förstärks i resan upp till mitt hjärta. Hjärtslagen ökar, slår hårdare, snabbare och mer intensivt, precis så som ditt hjärta gör. Vi slår i takt till, under vår brännheta och intensiva sekund. Sekund av perfektion. Svetten rinner försiktigt längst min ryggrad, ner över mina ärr. I vår intensiva sekund. Där en miljon möjligheter försvinner, skapas, testas, genomförs och viftas bort.
Det är våran sekund. En bubbla där ingenting annat spelar någon roll.
Du är så tyst. Varför är du det? För du finns inte.
Det är våran sekund. En bubbla där ingenting annat spelar någon roll.
Du är så tyst. Varför är du det? För du finns inte.
Dictionarial metapaus
Min ena sida ser det den andra förgäves döljer med sitt skratt
Den ena ler den andra ber, om tårar som pånyttfödelse och ett nytt perspektiv
I en värld där mörkret är rosa, där ensamheten är mannens skatt
Jag faller i mitt mönster återigen, defineras av ord som förvirrad och destruktiv
I min livslånga diagnostisering av livet som sådant, som min roll i alltets alster
Mitt drag i målningen som definierar livets kamp, livets resa och slutmål
Brunbränd av livets strålning, liggandes i förvirring på Guds otvättade halster
Vill avsluta min ansträning med en ursäkt om att det kan begagnas inom hudvård
Så ni får böna och be, offra och ge, visa mig det i mitt synfält som jag faktiskt vill se
Vill ni ha mitt gevär får ni bända loss det från mina kalla, döda händer
Jag är inte förvirrad i min vandring, hela sanningen är den, att jag helt sonika är vilse
Mina timlånga samtal med min psykolog är min ursäkt för att låta det som händer, händer
Urskuldrad i min dumhet, försök att hålla mig ansvarig för saker jag gjorde
Ensam i min skuld, för det är vad det är, jag sket blanka fan i saker jag borde
Juryn önskar se mig i ångest, för det är domen jag förtjänar för mina handlingar
Men jag är mentalt instabil så jag kan med vitt samvete ignoerera era befalningar
Den ena ler den andra ber, om tårar som pånyttfödelse och ett nytt perspektiv
I en värld där mörkret är rosa, där ensamheten är mannens skatt
Jag faller i mitt mönster återigen, defineras av ord som förvirrad och destruktiv
I min livslånga diagnostisering av livet som sådant, som min roll i alltets alster
Mitt drag i målningen som definierar livets kamp, livets resa och slutmål
Brunbränd av livets strålning, liggandes i förvirring på Guds otvättade halster
Vill avsluta min ansträning med en ursäkt om att det kan begagnas inom hudvård
Så ni får böna och be, offra och ge, visa mig det i mitt synfält som jag faktiskt vill se
Vill ni ha mitt gevär får ni bända loss det från mina kalla, döda händer
Jag är inte förvirrad i min vandring, hela sanningen är den, att jag helt sonika är vilse
Mina timlånga samtal med min psykolog är min ursäkt för att låta det som händer, händer
Urskuldrad i min dumhet, försök att hålla mig ansvarig för saker jag gjorde
Ensam i min skuld, för det är vad det är, jag sket blanka fan i saker jag borde
Juryn önskar se mig i ångest, för det är domen jag förtjänar för mina handlingar
Men jag är mentalt instabil så jag kan med vitt samvete ignoerera era befalningar
En liten vårig uppdatering.
Solen ligger på, gassar och smeker alla som vill bli förgyllda. Rummets fönster står på glänt, släpper in precis lagom med luft för att hålla mitt palats kyligt, friskt och skönt att vara i. Utanför kvittrar fåglar, dom sjunger och skriker för precis allt vad dom är värda- och det är ganska mycket!
Mitt fina rum. Nyligen inrett med en tjusig röd soffa som jag fått ärva av min farfar, frid över hans minne. Min syster Elin har precis valpat, och produkten av hennes och Guddes ihärdighet blev Tova, en fantastisk liten kvinna som kommer utföra stordåd i sin fortfarande oändliga framtid. Man kan sedemera sumera våren som "fantastisk", "väldigt bra" och min personliga favorit: "gött så skjorta står rätt ut!". Så fint är det just nu.
Lite tankar ägnas allt min omgivning, med val som ligger och kokar i mitt varma och välkryddade inre. Det doftar lovande om rätten som inte låter sig stressas under sin tillagning. För en av oss i alla fall. Alla verkar må ganska bra just nu, och det är inte speciellt ofta som våra kugghjul klaffar i sina egna rotationer. Så man får njuta av smaken när den väl är här. Egna planer just nu; skicka ett utkast till en bokutgivare och lyckas övertyga dom om att jag i min enkelhet är briljant. Sedan skall jag införskaffa mig en praktik på någon av Borås alla olika yogastudios för att få lära mig lite mer om Yoga och dess effekter. I'm ready to step up.
Så, blir troligtvis fyra hundra olika poem inlägg igen innan ni får en ordentlig uppdatering. Inget fel i det, ty mina författade bäbisar behöver tillskott.
Sköt om er!
Mitt fina rum. Nyligen inrett med en tjusig röd soffa som jag fått ärva av min farfar, frid över hans minne. Min syster Elin har precis valpat, och produkten av hennes och Guddes ihärdighet blev Tova, en fantastisk liten kvinna som kommer utföra stordåd i sin fortfarande oändliga framtid. Man kan sedemera sumera våren som "fantastisk", "väldigt bra" och min personliga favorit: "gött så skjorta står rätt ut!". Så fint är det just nu.
Lite tankar ägnas allt min omgivning, med val som ligger och kokar i mitt varma och välkryddade inre. Det doftar lovande om rätten som inte låter sig stressas under sin tillagning. För en av oss i alla fall. Alla verkar må ganska bra just nu, och det är inte speciellt ofta som våra kugghjul klaffar i sina egna rotationer. Så man får njuta av smaken när den väl är här. Egna planer just nu; skicka ett utkast till en bokutgivare och lyckas övertyga dom om att jag i min enkelhet är briljant. Sedan skall jag införskaffa mig en praktik på någon av Borås alla olika yogastudios för att få lära mig lite mer om Yoga och dess effekter. I'm ready to step up.
Så, blir troligtvis fyra hundra olika poem inlägg igen innan ni får en ordentlig uppdatering. Inget fel i det, ty mina författade bäbisar behöver tillskott.
Sköt om er!
The stairway to heaven is paved with good intentions
Med handen på sin bibel. Han trycker den hårt mot sitt bröst. Det liv han levt, dom vägar han valt har aldrig valts med Gud i åtanke. Hans endamål helgades av medlen han besatt. Ett öga för en knuff, en stolthet utan motvikt. Han lekte rysk roulette med sitt liv, varje sekund- och hans Irländska tur svek honom aldrig.
Ett öga för en hotfull blick.
Hans bror. Följer honom genom allt. Evigt trogen, lojaliteten personiefierad. Med samma blod i sina ådror, med samma vackra ansikte, stolta hållning och sluga intellekt. När bror nummer ett singlar sin slant står vår andra bror för kosekvenserna. Han kysser Kristi brud, utan baktanke, Gud blundar och helvetet brakar löst.
Ett öga för en trång perrong.
Ett slag mot nacken och broder nummer två står förevigt i sin skapares händer. Intellekt likt ett barn. Helt utan förståelse för det som sker. Bror nummer ett svär sin ed inför sin skadade hälft. Från och med nu skall vi ändra våra vägar. Från och med nu är det ärlighet som väljer. Gud kunde valt bort dig, men du överlevde. Ett skadat sinne med livet i behåll.
Ett öga för vadå?
Bror nummer drunknar i vattnet som rinner under broarna. Glömmer historiens stenhårda diciplinering. Ingenting som låter sig ske ostraffat. Bror nummer två ser upp till sin äldre hälft. Storebrodern som alltid visat vägen till världen. Som alltid höll upp dörren, försvarade och idiotförklarade. Genom eld och vatten, när blodet är det tjockaste som finns.
Vems öga ser vad?
Han är snäll, han är godheten personifierad, och blir våldtagen av ödet. Vi som ser, kan svära på Lucifers inblandning i spelet. Så briljant utspelad mot kärleken gentemot sin äldre bror. Försvarar sin tro, det han hör, tar slag, skott och knivar för sin bror. För sin broders önskemål. Ser hur vacker han är. Denna Irländska Gud.
Guds ögon ser allt.
Dom vandrar den gröna milen. Vår metafor som alla känner igen. Där vandrar han, våran andra bror. Handfängsel, fotboja och framtidsutsikt. Han ler, för han vet inte vad som sker. Ovissheten i hans barnafantasi spelar likt världens orkestrar. Spelar till tårar, till ångest och till medlindande. Först går våran präst. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Slut era ögon.
Fastspänd i sin sits, i sin tron av trä, kopplad i väggen. Sin krona av metall, kopplad till eluttaget. Han skrattar åt publiken, bakom det tjocka glaset, vinkar till nunnan som alltid hjälpt honom. Ler åt alla dom människor som kämpade för hans andetag. Han ler. Hjälper till att spänna bältet runt bröstkorgen, lägger armarna tillrätta för att få dom fastlåsta för den sista sessioren. För han förstår inte.
Tårara från våra ögon. Fäster likt klister på min kind. Mitt inre vrider sig.
Det är inte över, förrens spaken vrids. Håll min hand. För. Han förstår inte.
Ett öga för en hotfull blick.
Hans bror. Följer honom genom allt. Evigt trogen, lojaliteten personiefierad. Med samma blod i sina ådror, med samma vackra ansikte, stolta hållning och sluga intellekt. När bror nummer ett singlar sin slant står vår andra bror för kosekvenserna. Han kysser Kristi brud, utan baktanke, Gud blundar och helvetet brakar löst.
Ett öga för en trång perrong.
Ett slag mot nacken och broder nummer två står förevigt i sin skapares händer. Intellekt likt ett barn. Helt utan förståelse för det som sker. Bror nummer ett svär sin ed inför sin skadade hälft. Från och med nu skall vi ändra våra vägar. Från och med nu är det ärlighet som väljer. Gud kunde valt bort dig, men du överlevde. Ett skadat sinne med livet i behåll.
Ett öga för vadå?
Bror nummer drunknar i vattnet som rinner under broarna. Glömmer historiens stenhårda diciplinering. Ingenting som låter sig ske ostraffat. Bror nummer två ser upp till sin äldre hälft. Storebrodern som alltid visat vägen till världen. Som alltid höll upp dörren, försvarade och idiotförklarade. Genom eld och vatten, när blodet är det tjockaste som finns.
Vems öga ser vad?
Han är snäll, han är godheten personifierad, och blir våldtagen av ödet. Vi som ser, kan svära på Lucifers inblandning i spelet. Så briljant utspelad mot kärleken gentemot sin äldre bror. Försvarar sin tro, det han hör, tar slag, skott och knivar för sin bror. För sin broders önskemål. Ser hur vacker han är. Denna Irländska Gud.
Guds ögon ser allt.
Dom vandrar den gröna milen. Vår metafor som alla känner igen. Där vandrar han, våran andra bror. Handfängsel, fotboja och framtidsutsikt. Han ler, för han vet inte vad som sker. Ovissheten i hans barnafantasi spelar likt världens orkestrar. Spelar till tårar, till ångest och till medlindande. Först går våran präst. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Slut era ögon.
Fastspänd i sin sits, i sin tron av trä, kopplad i väggen. Sin krona av metall, kopplad till eluttaget. Han skrattar åt publiken, bakom det tjocka glaset, vinkar till nunnan som alltid hjälpt honom. Ler åt alla dom människor som kämpade för hans andetag. Han ler. Hjälper till att spänna bältet runt bröstkorgen, lägger armarna tillrätta för att få dom fastlåsta för den sista sessioren. För han förstår inte.
Tårara från våra ögon. Fäster likt klister på min kind. Mitt inre vrider sig.
Det är inte över, förrens spaken vrids. Håll min hand. För. Han förstår inte.
Min psykologs arbetskamrat.
I sin eftertänksamma hållning tänkte han. På det som inte var gjort, på det som kanske, kanske skulle att ske. Framför kaffemaskinen, med skjortan ordentligt nerstoppad i dom bruna chinos byxorna. Hans välansade skägg var lite ojämnt, en tunn linje längst käklinjen som låg mer exakt på vänster sida. Lite asymetriskt på ett sätt som gjorde honom så mänsklig vid första ögonkast. Han ser mig inte, där han står i sin bubbla. Jag sitter fem meter bredvid honom, i hörnet av det fyrkantiga rummet, på en obeväm ikea-stol bredvbid ett runt bord. Men allt han ser är sin kaffemaskin.
Han tar ett steg frammåt, öppnar skåpsluckan över diskbänken och tar fram en vit mugg i klassiskt arbetsplats utförande. Han synar koppen, håller i örat på den, skakar den lite upp och ner för att se så att den håller. Kanske ett test som han borde utfört någon annan gång, men som han då missade. Han ser mig fortfarande inte. Han nickar åt koppen, som om att han accepterat den. Denna bröllopsklänning som enbart för idag är speciell. Skåpet över diskbänken innehöll tjugo-trettio koppar staplade ovanpå varandra. Och han valde den han valde. Den var speciell för honom, och han var säkert lika speciell för koppen.
Mannen ställer koppen på den lilla kaffemuggshållaren under själva produktionsröret på kaffeatuomaten. Han placerar den med en säker hand, och tar ett steg tillbaka. Han lägger händerna bakom ryggen, låter den högra handen hålla över den vänstra handleden, och han skådar. Jag ser hur hans hjärna arbetar på högvarv, och hur han låter sig vara oförstående. Kanske förväntar sig herren att maskinen skall läsa av koppens storlek, mannens önskan av innehåll och styrka. Men ingenting händer. Maskinen suckar inte, kaffet hälls inte upp, men mannen verkar helt oberörd. Som om han förväntat sig nederlaget.
Jag ser hur han tar ett halvt steg mot maksinen. Han ser på knapparna på automaten. Knappar som med enkla symboler förklarar vad som händer om man trycker på dom. Han tar god tid på sig och ser på alla knappar ordentligt. Drar fingrarna försiktigt över dom, utan att trycka in någon av dem. Den röda displayen i högra hörnet på maskinens framsida beodrar herrn att välja dryck, "var god välj" eller någonting liknande. Och mannen gör det. Jag ser hur hans bröskorg expanderar, hur hans fingrar rycker till när han trycker på knappen för vanligt kaffe, och han tar snabbt ett steg tillbaka för att se vad som sker.
Maskinen surrar, vattenslangen bakom maskinen rör sig, och bönorna mals ljudligt. Jag ser på herren hur han ler mot maskinen, eller kanske sig själv. Han lyckades koka en kopp kaffe, utan att göra nåonting alls. Tryckte på en knapp. Han är i dryga fyrtio års åldern, och är en riktig akademiker. Det syns på honom. En man som har läst sig till allt han kan. Ingen empirism i hans sinne. När kaffet börjar rinna ner i hans kopp, då ser jag hur han ler ännu hårdare. Fortfarande ovetande om min existens. Det ryker lite om koppen, och maskinen tystnar. Mannen står kvar, väntar i ytterligare trettiosekunder innan han tar koppen. Han fortsätter le. Han vänder sig mot dörren han kom ifrån, öppnar den på glänt och berättar glatt för sina arbetskamrater; "Vi har en kaffeautomat". Sedan går han in i rummet och låter dörren slå igen bakom sig.
Vad det är underbart att vara åskådare ibland.
Han tar ett steg frammåt, öppnar skåpsluckan över diskbänken och tar fram en vit mugg i klassiskt arbetsplats utförande. Han synar koppen, håller i örat på den, skakar den lite upp och ner för att se så att den håller. Kanske ett test som han borde utfört någon annan gång, men som han då missade. Han ser mig fortfarande inte. Han nickar åt koppen, som om att han accepterat den. Denna bröllopsklänning som enbart för idag är speciell. Skåpet över diskbänken innehöll tjugo-trettio koppar staplade ovanpå varandra. Och han valde den han valde. Den var speciell för honom, och han var säkert lika speciell för koppen.
Mannen ställer koppen på den lilla kaffemuggshållaren under själva produktionsröret på kaffeatuomaten. Han placerar den med en säker hand, och tar ett steg tillbaka. Han lägger händerna bakom ryggen, låter den högra handen hålla över den vänstra handleden, och han skådar. Jag ser hur hans hjärna arbetar på högvarv, och hur han låter sig vara oförstående. Kanske förväntar sig herren att maskinen skall läsa av koppens storlek, mannens önskan av innehåll och styrka. Men ingenting händer. Maskinen suckar inte, kaffet hälls inte upp, men mannen verkar helt oberörd. Som om han förväntat sig nederlaget.
Jag ser hur han tar ett halvt steg mot maksinen. Han ser på knapparna på automaten. Knappar som med enkla symboler förklarar vad som händer om man trycker på dom. Han tar god tid på sig och ser på alla knappar ordentligt. Drar fingrarna försiktigt över dom, utan att trycka in någon av dem. Den röda displayen i högra hörnet på maskinens framsida beodrar herrn att välja dryck, "var god välj" eller någonting liknande. Och mannen gör det. Jag ser hur hans bröskorg expanderar, hur hans fingrar rycker till när han trycker på knappen för vanligt kaffe, och han tar snabbt ett steg tillbaka för att se vad som sker.
Maskinen surrar, vattenslangen bakom maskinen rör sig, och bönorna mals ljudligt. Jag ser på herren hur han ler mot maskinen, eller kanske sig själv. Han lyckades koka en kopp kaffe, utan att göra nåonting alls. Tryckte på en knapp. Han är i dryga fyrtio års åldern, och är en riktig akademiker. Det syns på honom. En man som har läst sig till allt han kan. Ingen empirism i hans sinne. När kaffet börjar rinna ner i hans kopp, då ser jag hur han ler ännu hårdare. Fortfarande ovetande om min existens. Det ryker lite om koppen, och maskinen tystnar. Mannen står kvar, väntar i ytterligare trettiosekunder innan han tar koppen. Han fortsätter le. Han vänder sig mot dörren han kom ifrån, öppnar den på glänt och berättar glatt för sina arbetskamrater; "Vi har en kaffeautomat". Sedan går han in i rummet och låter dörren slå igen bakom sig.
Vad det är underbart att vara åskådare ibland.
Mot en annan värld
Jag höll dig i handen, lovade dig guld, gröna skogar, ångestfria nätter och änglalika kyssar. I osorterade smaker. Nu föll det sig annorlunda. Nätverkskabeln sparkades ur av misstag, det lovade landet fryste all in och utgång ur landet och våra bagage försvann i tullen. Herrar i kostym knackar mig på axeln, ber mig följa med. Deporterar dig till kylans land, håller mig fånge i en evighet. Tills en ursäkt kan finnas. Tills jag leds ner för spiraltrapporna och skjuts i min ensamhet.
Så bryts dörren upp. Sparkas ner, låses upp, plockas av sina gånjärn och monteras ner av samma man som skapat dom. Det vill säga; mig. Jag ser hur korrodiren till mitt skyffe har målats om, hur det tidigare fluorocerande ljuset är utbytt mot riktigt solljus. Autentiskt fågelkvitter i dom dolda högtalarna, det cementerade golvet med brunnslock gjorda av sprucket glas är allt utbytt mot intrampade stigar. Rummet bredvid som ekade av våldtäckt och ensamhet är numera en godisaffär, som dessutom säljer lotter- alla med vinst. Det är nog inte så illa ändå. Mitt paradis.
Så bryts dörren upp. Sparkas ner, låses upp, plockas av sina gånjärn och monteras ner av samma man som skapat dom. Det vill säga; mig. Jag ser hur korrodiren till mitt skyffe har målats om, hur det tidigare fluorocerande ljuset är utbytt mot riktigt solljus. Autentiskt fågelkvitter i dom dolda högtalarna, det cementerade golvet med brunnslock gjorda av sprucket glas är allt utbytt mot intrampade stigar. Rummet bredvid som ekade av våldtäckt och ensamhet är numera en godisaffär, som dessutom säljer lotter- alla med vinst. Det är nog inte så illa ändå. Mitt paradis.