Descended

MIn hand vilar i din. Känner hur minsta rörelse från dina fingrar fortlöper och förstärks i resan upp till mitt hjärta. Hjärtslagen ökar, slår hårdare, snabbare och mer intensivt, precis så som ditt hjärta gör. Vi slår i takt till, under vår brännheta och intensiva sekund. Sekund av perfektion. Svetten rinner försiktigt längst min ryggrad, ner över mina ärr. I vår intensiva sekund. Där en miljon möjligheter försvinner, skapas, testas, genomförs och viftas bort.
Det är våran sekund. En bubbla där ingenting annat spelar någon roll.

Du är så tyst. Varför är du det? För du finns inte.

Min ena sida ser det den andra förgäves döljer med sitt skratt
Den ena ler den andra ber, om tårar som pånyttfödelse och ett nytt perspektiv
I en värld där mörkret är rosa, där ensamheten är mannens skatt
Jag faller i mitt mönster återigen, defineras av ord som förvirrad och destruktiv
I min livslånga diagnostisering av livet som sådant, som min roll i alltets alster
Mitt drag i målningen som definierar livets kamp, livets resa och slutmål
Brunbränd av livets strålning, liggandes i förvirring på Guds otvättade halster
Vill avsluta min ansträning med en ursäkt om att det kan begagnas inom hudvård

Så ni får böna och be, offra och ge, visa mig det i mitt synfält som jag faktiskt vill se
Vill ni ha mitt gevär får ni bända loss det från mina kalla, döda händer
Jag är inte förvirrad i min vandring, hela sanningen är den, att jag helt sonika är vilse
Mina timlånga samtal med min psykolog är min ursäkt för att låta det som händer, händer
Urskuldrad i min dumhet, försök att hålla mig ansvarig för saker jag gjorde
Ensam i min skuld, för det är vad det är, jag sket blanka fan i saker jag borde
Juryn önskar se mig i ångest, för det är domen jag förtjänar för mina handlingar
Men jag är mentalt instabil så jag kan med vitt samvete ignoerera era befalningar

Solen ligger på, gassar och smeker alla som vill bli förgyllda. Rummets fönster står på glänt, släpper in precis lagom med luft för att hålla mitt palats kyligt, friskt och skönt att vara i. Utanför kvittrar fåglar, dom sjunger och skriker för precis allt vad dom är värda- och det är ganska mycket!
Mitt fina rum. Nyligen inrett med en tjusig röd soffa som jag fått ärva av min farfar, frid över hans minne. Min syster Elin har precis valpat, och produkten av hennes och Guddes ihärdighet blev Tova, en fantastisk liten kvinna som kommer utföra stordåd i sin fortfarande oändliga framtid. Man kan sedemera sumera våren som "fantastisk", "väldigt bra" och min personliga favorit: "gött så skjorta står rätt ut!". Så fint är det just nu.

Lite tankar ägnas allt min omgivning, med val som ligger och kokar i mitt varma och välkryddade inre. Det doftar lovande om rätten som inte låter sig stressas under sin tillagning. För en av oss i alla fall. Alla verkar må ganska bra just nu, och det är inte speciellt ofta som våra kugghjul klaffar i sina egna rotationer. Så man får njuta av smaken när den väl är här. Egna planer just nu; skicka ett utkast till en bokutgivare och lyckas övertyga dom om att jag i min enkelhet är briljant. Sedan skall jag införskaffa mig en praktik på någon av Borås alla olika yogastudios för att få lära mig lite mer om Yoga och dess effekter. I'm ready to step up.

Så, blir troligtvis fyra hundra olika poem inlägg igen innan ni får en ordentlig uppdatering. Inget fel i det, ty mina författade bäbisar behöver tillskott.
Sköt om er!

Med handen på sin bibel. Han trycker den hårt mot sitt bröst. Det liv han levt, dom vägar han valt har aldrig valts med Gud i åtanke. Hans endamål helgades av medlen han besatt. Ett öga för en knuff, en stolthet utan motvikt. Han lekte rysk roulette med sitt liv, varje sekund- och hans Irländska tur svek honom aldrig.

Ett öga för en hotfull blick.

Hans bror. Följer honom genom allt. Evigt trogen, lojaliteten personiefierad. Med samma blod i sina ådror, med samma vackra ansikte, stolta hållning och sluga intellekt. När bror nummer ett singlar sin slant står vår andra bror för kosekvenserna. Han kysser Kristi brud, utan baktanke, Gud blundar och helvetet brakar löst.

Ett öga för en trång perrong.

Ett slag mot nacken och broder nummer två står förevigt i sin skapares händer. Intellekt likt ett barn. Helt utan förståelse för det som sker. Bror nummer ett svär sin ed inför sin skadade hälft. Från och med nu skall vi ändra våra vägar. Från och med nu är det ärlighet som väljer. Gud kunde valt bort dig, men du överlevde. Ett skadat sinne med livet i behåll.

Ett öga för vadå?

Bror nummer drunknar i vattnet som rinner under broarna. Glömmer historiens stenhårda diciplinering. Ingenting som låter sig ske ostraffat. Bror nummer två ser upp till sin äldre hälft. Storebrodern som alltid visat vägen till världen. Som alltid höll upp dörren, försvarade och idiotförklarade. Genom eld och vatten, när blodet är det tjockaste som finns.

Vems öga ser vad?

Han är snäll, han är godheten personifierad, och blir våldtagen av ödet. Vi som ser, kan svära på Lucifers inblandning i spelet. Så briljant utspelad mot kärleken gentemot sin äldre bror. Försvarar sin tro, det han hör, tar slag, skott och knivar för sin bror. För sin broders önskemål. Ser hur vacker han är. Denna Irländska Gud.

Guds ögon ser allt.

Dom vandrar den gröna milen. Vår metafor som alla känner igen. Där vandrar han, våran andra bror. Handfängsel, fotboja och framtidsutsikt. Han ler, för han vet inte vad som sker. Ovissheten i hans barnafantasi spelar likt världens orkestrar. Spelar till tårar, till ångest och till medlindande. Först går våran präst. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.

Slut era ögon.

Fastspänd i sin sits, i sin tron av trä, kopplad i väggen. Sin krona av metall, kopplad till eluttaget. Han skrattar åt publiken, bakom det tjocka glaset, vinkar till nunnan som alltid hjälpt honom. Ler åt alla dom människor som kämpade för hans andetag. Han ler. Hjälper till att spänna bältet runt bröstkorgen, lägger armarna tillrätta för att få dom fastlåsta för den sista sessioren. För han förstår inte.

Tårara från våra ögon. Fäster likt klister på min kind. Mitt inre vrider sig.
Det är inte över, förrens spaken vrids. Håll min hand. För. Han förstår inte.

I sin eftertänksamma hållning tänkte han. På det som inte var gjort, på det som kanske, kanske skulle att ske. Framför kaffemaskinen, med skjortan ordentligt nerstoppad i dom bruna chinos byxorna. Hans välansade skägg var lite ojämnt, en tunn linje längst käklinjen som låg mer exakt på vänster sida. Lite asymetriskt på ett sätt som gjorde honom så mänsklig vid första ögonkast. Han ser mig inte, där han står i sin bubbla. Jag sitter fem meter bredvid honom, i hörnet av det fyrkantiga rummet, på en obeväm ikea-stol bredvbid ett runt bord. Men allt han ser är sin kaffemaskin.

Han tar ett steg frammåt, öppnar skåpsluckan över diskbänken och tar fram en vit mugg i klassiskt arbetsplats utförande. Han synar koppen, håller i örat på den, skakar den lite upp och ner för att se så att den håller. Kanske ett test som han borde utfört någon annan gång, men som han då missade. Han ser mig fortfarande inte. Han nickar åt koppen, som om att han accepterat den. Denna bröllopsklänning som enbart för idag är speciell. Skåpet över diskbänken innehöll tjugo-trettio koppar staplade ovanpå varandra. Och han valde den han valde. Den var speciell för honom, och han var säkert lika speciell för koppen.

Mannen ställer koppen på den lilla kaffemuggshållaren under själva produktionsröret på kaffeatuomaten. Han placerar den med en säker hand, och tar ett steg tillbaka. Han lägger händerna bakom ryggen, låter den högra handen hålla över den vänstra handleden, och han skådar. Jag ser hur hans hjärna arbetar på högvarv, och hur han låter sig vara oförstående. Kanske förväntar sig herren att maskinen skall läsa av koppens storlek, mannens önskan av innehåll och styrka. Men ingenting händer. Maskinen suckar inte, kaffet hälls inte upp, men mannen verkar helt oberörd. Som om han förväntat sig nederlaget.

Jag ser hur han tar ett halvt steg mot maksinen. Han ser på knapparna på automaten. Knappar som med enkla symboler förklarar vad som händer om man trycker på dom. Han tar god tid på sig och ser på alla knappar ordentligt. Drar fingrarna försiktigt över dom, utan att trycka in någon av dem. Den röda displayen i högra hörnet på maskinens framsida beodrar herrn att välja dryck, "var god välj" eller någonting liknande. Och mannen gör det. Jag ser hur hans bröskorg expanderar, hur hans fingrar rycker till när han trycker på knappen för vanligt kaffe, och han tar snabbt ett steg tillbaka för att se vad som sker.

Maskinen surrar, vattenslangen bakom maskinen rör sig, och bönorna mals ljudligt. Jag ser på herren hur han ler mot maskinen, eller kanske sig själv. Han lyckades koka en kopp kaffe, utan att göra nåonting alls. Tryckte på en knapp. Han är i dryga fyrtio års åldern, och är en riktig akademiker. Det syns på honom. En man som har läst sig till allt han kan. Ingen empirism i hans sinne. När kaffet börjar rinna ner i hans kopp, då ser jag hur han ler ännu hårdare. Fortfarande ovetande om min existens. Det ryker lite om koppen, och maskinen tystnar. Mannen står kvar, väntar i ytterligare trettiosekunder innan han tar koppen. Han fortsätter le. Han vänder sig mot dörren han kom ifrån, öppnar den på glänt och berättar glatt för sina arbetskamrater; "Vi har en kaffeautomat". Sedan går han in i rummet och låter dörren slå igen bakom sig.

Vad det är underbart att vara åskådare ibland.

Jag höll dig i handen, lovade dig guld, gröna skogar, ångestfria nätter och änglalika kyssar. I osorterade smaker. Nu föll det sig annorlunda. Nätverkskabeln sparkades ur av misstag, det lovade landet fryste all in och utgång ur landet och våra bagage försvann i tullen. Herrar i kostym knackar mig på axeln, ber mig följa med. Deporterar dig till kylans land, håller mig fånge i en evighet. Tills en ursäkt kan finnas. Tills jag leds ner för spiraltrapporna och skjuts i min ensamhet.

Så bryts dörren upp. Sparkas ner, låses upp, plockas av sina gånjärn och monteras ner av samma man som skapat dom. Det vill säga; mig. Jag ser hur korrodiren till mitt skyffe har målats om, hur det tidigare fluorocerande ljuset är utbytt mot riktigt solljus. Autentiskt fågelkvitter i dom dolda högtalarna, det cementerade golvet med brunnslock gjorda av sprucket glas är allt utbytt mot intrampade stigar. Rummet bredvid som ekade av våldtäckt och ensamhet är numera en godisaffär, som dessutom säljer lotter- alla med vinst. Det är nog inte så illa ändå. Mitt paradis.

Där står hon i kassan. Ler mot mig, med sin krökta näsa och sina utforskande ögon. Låter fingrarna utforska bordskanten i hopp om att verka avslappnad. Ser hur hennes tankar får hennet att skratta. Inombords. Hon slänger lite med huvudet när hon skall se om hon vet, det hon är säker på. Vill inte verka för säker. Översäker- oversure.
Jag ler tillbaka, utforskar i precis samma hemlighet som kamerorna i taket. Som förevigt fångar vår vilda dans på minerade logar. Ser i mitt bakhuvud hur chefen -tjock och skallig- sitter i hemlighet bakom nerdragna gardiner och flämtar av förbannelse. Den unga mannen kommer in i HANS AFFÄR, sliter på hans golv, skrattar åt hans kameror, plirar åt kassörskan som han anställt för egen agenda.

Så vi talar, öppnar våra munnar, finner vår evighet i en kort sekund av överrenskommelse. "fly med mig" Hon nickar, slänger ett öga mot kameran bakom henne, nickar mot sin chef som snart kommer inse hur hans fågel bytte bur. Hon rycker fram sin jacka som låg under disken, hon skrattar och kastar sig runt min famn. Så vi springer mot dörren, som öppnar sig med nöje och världen ligger för våra fötter. Vänta! Jag glömde betala! Hon vrider sig efter mig, skriker "KOM TILLBAKA!" Dörren stänger sig bakom oss, och affären har återigen svalt oss. Innan sekundvisaren har bytt plats står hon bakom disken igen. >>Skall du betala för det där?!<< Jag nickar, kommer tillbaka, ursäktar mig för en sekund och slänger fram en tjuga på disken. >>Ursäkta mig, mycket i tankarna idag<< hon frågar mig varför jag köar om jag ändå skall försöka stjäla deras varor. Ingen polis. Inga drömmar. Och jag får gå.

Svart himmel. Klarblå blixtar färgar alltet gult, eller vitt. För en millesekund. Änglarnas ansikten, som alla vandrar bredvid oss blir synliga. Allt för hastigt för att uppfattas. För att kunna pratas om. Klarvita, breda, vackra vingar. Tre-fyra meter mellan vingspetsarna, vit ögonbindel och blodröd svepning. Ärligt uppsåt, ärliga termer, ord och formler. Skickad av Gudarna. Kaoset har brutit ut. Människans blå -adliga- ådror pulserar när händer krampaktigt låser sig kring svärd och spjut, sköldar och biblar. Hjärntvättade av paranoia, av rädsla, av vetskapen om dömandet.

Vi såg det hända. Hur Rom fallerade innifrån. Hur maktens sötma förfört, förgört, skapat, raserat, involverat, restuarerat, migrerat, demolerat och sammarbetat. Mellan Skulls and Bones döda presidenter finns ingen ärlighet. Den hemliga agendan syns, respekteras, emuleras, och hemlighålls. Du ser att jag vet när du blundar för mina korsade fingrar. Wisemens secret society will continue to take names. I ärlighetens namn så ljuger vi alla.

Så det är inget konstigt att Gudarna tröttnade på vår vlasfemir. Vår dumdristighet, enkelspårighet, fanatism och våra megalomaniska böjningar. Hur vi placerar oss bredvid dom odödliga. Tror oss se Gud i ögonen av nyfödda, döende, sjuka, starka, ensamma, utstötta, malplacerade, centrerade och likgiltliga. Ingen kommer undan vårt öde. Alla såg det ske, ingen ingrep. Ingen röst var stark nog, inga handlingar lät oss undkomma. Tiden är slagen, tärningen är kastad, kulan satt i rullning, skottet avlossat... Döden rekryterar för att hinna med dagen då vi alla faller.

Jag vill förlösas i ensamhet. Omsluten av intet, av alltet, av ljuset och mörkret. Jag vill förenas med mina förfäder, lyfta upp mina söner mot skyarna. Jag vill finna min plats i världen, bredvid gudarna, dom döende och dom älskande. Det dolda som enklast skådas i skönheten av det krossade ögonblicket. För flytande för att tas på, för faktiskt för att ignoreras. Min framtid i mina ord, min kärlek i din famn.

Jag vill förena dom ensamma. Omslutna av stigman, av självhatet, egocentrismen, våldet och intimiteten. Jag vill sära på mina föräldra, pressa ner dom självgoda. Glömma min plats i världen, finna min plats under gudarnas fotsulor, bredvid dom döende och hatande. När det enklaste som finns döljs bakom evigheter av utsatthet. För verkligt för att tas på allvar, för närvarande för att pratas om. Min framtid, i fel händer.