Descended

Jag älskar att klaga.
Det spelar ingen roll hur bra man mår, eller hur kasst man mår.
Man kan alltid klä sig i Martyrskap, och det missklär alla lika mycket som det klär er.
Och jag? Bakfull, ångestladdad över forna förhållanden, jag är inte martyrisk- Jag dömmer.
Det är en annan fin grejj, som man får göra. Man får dömma, bara man dömmer folk objektivt.

"Du är otrevligt ful, detta ser jag, därför är jag opartisk. Att jag inte känner dig underlättar bara
hur enkelt det är att dömma." Fegt, men ack så bekvämt.
Det är nog min tröst när jag är hängig.
Ja, jag mår lite dåligt, men jag kan fortfarande dömma folk.

Förstora byxor? Fack 1
Stora bröst, sönderblekt hår? Fack 2
Cynisk, bitter eller dömmande? Du klarar dig från mappningen som jag erbjuder.
LIka barn leka bäst, och jag föredrar att vara ensam.
 
Gud.

Jag tycker synd om människor som mår kasst,
Det kan dom gott ha. Hoppas dom lider, -snarare- drunknar i sin egocentriska lerpöl!
Helt meningslöst, men skönt.