Descended

Ingen människa i hela världen kan motstå tanken av att någon gång löpa amok med en AK-47a genom öppen folkmassa.
jag vet inte varför det är en tanke som kan vara så ibjudande eller liknande, men den har känts någon gång.
jag tror att jag var 15 när jag hade den tanken. Jag var mobbad i skolan, hemma så var det struligt som fan. Vad är det som ger en människa dom tankarna?
Det är ju skrämmande när man tänker på det i efter hand.
men, på något väster, så var de naturligt då. Det kändes som en bra utväg, att avsluta massakern med att vända pipan mot sin egna tinning.
Jag vill påpeka att detta inte är tankar som cirkulerar i mitt huvud längre :)

Strul.
Detta vidunderliga påfund, som ställer alla fyrkanter på högsida.
Jag vet inte varför jag verkar vara så magnetisk för det.
Antagligen är det för att min självinsikt är så eftertänksam :P haha
Jag har svårt att agera rationellt när jag ställs inför livet och dess inneboendes labila tankar.
Då agerar jag efter illska, ledsamhet eller aggresivitet.
Ibland tror jag att jag är som klokast när jag är förbannad, eftersom jag alltid är så frånvarande under dom stunderna. Det brukar vara så att jag sitter och klurar över Freuds teorier när den andra parten i samtalet gråter.
Man kanske skulle bli konstnär? Skriva djupa dikter, samtidigt som man torterar fram tårar hos folk?
God knows I can make people cry...

Men trots detta så är jag oftast nöjd med mina insatser i eldiga samtal.
Jag står nästan alltid för det som har sagts, och jag fnissar gärna åt mina egenheter när samtalen har slutat att verka.
Detta är ingenting som upskattas, men vad gör väll det? (Fritolkbart)
jag antar att mina samtal under den senaste tiden (48h) har varit karma relaterade.
Jag vet inte om jag är ledsen just nu, eller om jag bara har stängt av.
Jag har angagligen förlorat min Bandit, så jag bör rimligtvis vara förkrossad.
men jag har å andra sidan ett bra försvar gentemot sånt här...

Och just nu. Har precis sett den sista föreställningen av wendelsbergs revyn: Högerprassel.
Det var ett fint avslut :)
Och nu, sitter jag i datorsalen, pratar med vänner om relationer, och har precis läst min kvinnas blogg,
fick mina farhågor(?) bekräftade. Sitter nu och funderar över vad jag känner.

---

Nu kommer det. Alla tårar. Så ont.
Måste bearbeta. Gå igenom alla känslor.
När jag inte skall ha kvar dig, det är då jag behöver dig som mest.
Inget mer mysande i soffan, inger mer Eternal Sunshine of the spotless mind, inga mer förbannade laxbitar, inget mer suckandes över dålig musik, inger mer bråkandes, inga fler söta smileys, inga fler luddiga texter, inga fler tavlor, inga fler dikussioner om framtiden, inga mera tomma löften, inga tårar att ta bort, inget snuffsande bakom öronen, ingen mer doft som luktar moln. Inte mer?
jag har sådan pankiångest. Vart skall jag gå? Vem är mitt ankare i världen nu?
Vem skall krama om mig, vem skall lära mig om livet, vem skall vara...?

---

Tack Jos för ditt stöd. Du är ovärderlig. *kramar*