Descended

Jag är rastlös. jag är otroligt trött på att vara otilfredsställd.
Det käns som att alla frågor jag har -ofödda som formulerad- saknar svar.
Och vetskapen av att mina tankar inte kommer att bekräftas eller förnekas gör mig illamående.

Det är en känsla jag har haft tidigare, men jag kommer inte ihåg varför det infan sig.
Sist var under min tid i Borås. Livet förlorade sitt värde, men så är det inte längre.
Livet har ett värde. Det ligger hos min pappa, min kvinna...
          ...och i mina vänner?
Vilka är mina vänner? Jag har vänner som  ärsjälvklara, och dom som inte är det.

Jag känner att min hud krymper, och min själ vill växa. Som om jag växte ur mig själv.
Det kliar i mig, men det motiverar ingenting. Jag vill bara bli av med känslan.
Om jag reser min väg nu. Iväg, till Jamaica, då skulle känslan vara kvar.
När alla intryck har lagt sig, då är allting kvar.

Jag funderar så mycket just nu. Så mycket tankar som trängs i en så liten skalle.
Vem är jag, vad vill jag göra, varför är jag så omotiverad, varför gör jag ingenting, varför är
jag inte tilfreds? Varför, varför, vaför?

Om livet är ett ostron, så fick jag en dålig version. Den som ger magsjuka och ångest.
Kanske öppnade förtidigt?