Descended

Det har alltid varit jag, och pappa.
Jag har tre systrar, som alltid, tillsammans med min mor, har skapat flick-sidan
i våran familj. Så har det alltid varit. Tjejerna mot killarna.

Med detta har jag fått ärva mer av hans sociala delar, än mina systrar har.
Eftersom det har varit jag och pappa.
Att ha en så nära relation till min far, är en av dom bredaste siden banden i min bok,
men det är också det som fastnar i mest.

Att vara son till min pappa, Klas, är stort.
av alla människor som jag känner, så är pappas ord tyngst,
pappa kommer först, pappas önskemål är dom som behagas.
Vill han att jag klipper mig, så gör jag det. Vill han att jag skaffar job, så måste jag göra det.
Nu är jag 20år gammal snart, och det är väl dags att jag får axla mina egna kläder?

Jag har haft ett helvetiskt skol-liv.
Jag har blivit duktigt mobbad, bytt skolor väldigt mycket,
och jag känner någonstans, att jag behöver vila. Jag behöver andas.
Jag behöver läka mina sår, eller få leva lite, utan att andra skall
skriva över skyltarna till mitt mål...

Nu när jag kliptsönder min egen form, för att passa andras mallar.
Nu sitter jag, med halvtrasiga stycken personlighet, som skall
sys ihop, för att kunna täcka det stora hålet, som min pappas
krav har skapat. Jag tror inte att jag har så mycket matrial kvar...
Är det då jag skall låna från andras för att kunna hålla hålet vattentätt?

Kan jag nu, snälla pappa, få andas?
Kan jag få lägga mig ner, ställa av mig rygsäcken?
Jag behöver det, för både min hållning och mitt umgänge förstörs av bördan.

Har så mycket, som jag vill ha sagt, som jag vill säga,
jag vill skriva om mitt liv, med mina ord,
jag vill kunna dömma efter egna värderingar,
utan att behöva ta dina drömmar om oss i tanke.

Trots detta, älskade pappa, så är du fortfarande min idol.
Du har inte gjort något fel, du har bara glömt att släppa tyglarna...

Another burden, another crown...