Descended

Jag har så många sidor hos mig själv, som jag inte gillar.
Det är en underbar och vidrig känsla. Det lämnar en bitter avsmak av mänsklighet.
kynos- Absolut. Jag vet varför vissa tankar föds, och varför vissa omänskliga, och ohumana tankar kan florera och växa i kalla eller motbjudande miljöer.

Jag träffade en man idag, som jag avskyr, som jag hatar av hela mitt hjärta.
Och jag funderar- Varför sparkar mina kräkreflexer igång när jag ser hans ansikte?
Varför ryser jag av olust, varför knyter jag mina händer, varför krampar mina kindmuskler när jag hör hans röst?
Är det för att jag känner igen mig i hans självdestruktiva beteende? Är det för att jag visar sidan hos mig själv som jag vet kommer förbjuda mig entré till Lustgården?

Det har varit en värdelös och repulsiv dag.
Jag försov mig, vaknade på felsida. Vaknade med ångest för att jag hade negligerat klockans hjälpsamma och vänligtmenade ljud.
"Gå upp nu, Isak"
Mind you'r own fucking things, or i'll erase you from the face of our pathetic earth
Tog ut min äckliga ångest på Banditen. Det var inte meningen, men jag gjorde det ändå.

Drog på mig mina fula, tighta byxor, och lunkande skamset ur lägenheten för att hånas av samhället på spårvagnen.
So ashamed
Missade halva första lektionen, missade en näravaro som jag desperat behövde.
Jag ljög för min Lärarinna, Gun om mitt arbete som ännu inte har sett dagens ljus.
"Det är klart att jag har gjort arbetet, det ligger hemma och väntar"
Jag suger.

Och morgonens höjdpunkt; Maten, var vidrig. Coscos och örtsås. Jag ville spy över mat-tanteras äckliga upsyn när dom fnittrandes och skadeglatt berättade om vad som serverades idag.
"Ta för dig"
Slampa, om du värdesätter ditt ynkliga skitliv så håller du käften.
Och så ringer mobilen mitt under den s.k. maten.
Det var han. Han var här?
Jag hatar honom, och jag känner hur maten är på väg att vända när jag tänker på hans hud, när minnet av hans insjunkna bröstkorg entrar mitt minne. Vad vill han mig?

Så jag träffar honom. Jag njuter av att dömma, trots att han inte vet varför jag inte gillar honom.
Han kommer aldrig förstå, varför skulle han?
Varför skall han lida av att jag har fördommar, av att jag känner igen mig, jag ser mig som 13-15åring i honom.
Och jag hatar mig själv, i alla fall under den tiden. Det var inget liv, det var ett patetiskt försök att försvenska det välkända uttrycket "Thug Life".

Skitsamma- Jag sticker, till banditen...
Gör det Isak, fly från dig själv och dina retsamt fula fördommar.
Shit.

Så somnar jag. Sover förbi hela dagen, sover förbi tiden jag älskar, tiden som kunde fått mig på bra humör. Fyfan vilken dålig dag.
Förlåt mig för min trångsynthet, förlåt för mitt patetiska självömkande...
Älskar dig, A, och förlåt att du fick ta all min ångest. Älskar dig.

Nu är dagen slut. Underbart.