Descended

när man är liten, då är livet svart vitt.
Man skrattar, eller man gråter, pappa är vaken, eller sover, mamma är glad, eller ledsen.
Detta är någonting barn utvecklar, för att skydda sig, för att man inte är redo för att se alla nyanser, och skilnader i kulörerna.
Men det går över.

Nu är jag 20år gammal, jag ser inte längre saker i svart-vitt.
jag ser gråskalan.
Ännu så ser jag inte andra färger, blått är havet, rött är kärleken, gult är solen, grönt är gräset.
men det kommer.

Min barndom är inte längre det ok som det en gång har varit.
jag har pratat, tänkt, gråtit och skrattat över det.
Är det en del av gråskalan..?

Det som jag har börjat se att folk inte lär sig, är att även förlåtelse fins i gråskalor.
Min mamma, och min pappa har varit svin, respektive kackerlackor i mina ögon.
När dom inte var det, så var dom halv-gudar.
nu ser jag, dom är människor.
Det är nu det är dags för mig att visa om jag är en halv-gud eller en kackerlacka.

"Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt" eller vad det heter .
Pappa, jag förlåter dig för vad du gjorde när jag behövde dig. Att du inte kämpade hårdare.
mamma, jag förlåter dig, för att du valde att kolla bort när det behövdes...

men jag är inte gud. Jag ser bara nyanser i att förlåta och i att dömma.
Systrar; Varför gör ni inte samma sak?