Descended

Vi har en sak vi gör på engelskan.
Vi tar med oss en låt, och så använder vi den som inspiration, och skriver.
Förra veckan hade jag en av Embees låtar- det gick sjukt bra.
Och idag, hade en klasskompis med en skiva av Joe Henry. Skivan hette Tiny Voices, och låten (nummer 4) kan ha varit en av dom starkaste jag har hört.
Någonting vaknade inom mig, och jag började skriva vad jag tänkte på.
Det blev såhär:

Hold my hand
While we remenisc
We have a history, and it might not be grand
But we are together, still, due to this
You might laugh, but I know what you fear
Your eyes cant lie, dont be afraid of the past that we share
As long as our union's complete
we will be untouchble
It's not a handicap, we can still compete
The race of life is not for the fainthearted
So hold my hand, while we get our machinery started

A light green light, reveals your shadows
I've never felt so complete, so safe
Once again, hold my hand, let us grow
Together, and reap what our parents sowed
They ment no harm, in what they did
So forgive them, they know not what they do
Open your eyes for them, you cant see trough closed eyelids
As long as you hold my hand, Im here with you

Så blev det. När låter var klar, kände jag hur en klump växte i magen på mig,
så jag gick ut från lektionen. Och grät. Det kändes hopplöst underbart att återigen stå
inför tårarnas gigantiska inverkar, utan att kämpa emot dess kraft.
I ensamhet satt jag, och det var underbart. Insikt.
oavsett hur mycket man än utvecklas, så kommer man aldrig ifrån sin historia.
Skönt.

Eder trogen: Isak Bergenheim