A genious since I was seventeen
Det är verkligen skitgött ibland.
Ibland är det lite som att ligga på en strand i medelhavet. Fast ändå inte.
Lite som medelhavet i en etta i Borås. Så är det nu, och jag är inte helt missnöjd med det.
Det har varit en redigt spännande månad. Jag har blivit singel och hemlös till exempel.
Det är inte någonting man kanske anser som spännande egentligen. Nu har jag dock bestlutat mig om att det faktiskt är spännande, och att varje dag är ett äventyr. Får se hur länge det sitter i. Skulle ge mig själv två-tre dagar till innan jag tröttnar och börjar klaga på piratlivet!
Kanske bör poängtera att jag inte är hemlös längre. Det har gått över. Lite som en förkylning, som förvisso var svår att bli av med, som inte påverkade livet speciellt mycket, men som fortfarande var irriterande. När förkylningen är över kan man äntligen börja träna igen, umgås med småbarn och göra allt det där man bara drömde om som barn. Bli astronaut kanske? Polis, brandkår eller kändisgynekolog (personligfavorit dröm)?
Så, jag har alltås funnit ett boende. Eller eller en permanent febernedsättande drog. Föredrar boende dock. Det är alltså så att jag numera huserar i ett mini-kollektiv på tolv rum. Efter lite forskningar har jag fått reda om att åtta av mina rumskamrater pratar någonting annat en Svenska. Det är Indonesier, Kineser och Israeler. Säklerligen fler, men det är dom jag har träffat en så länge. Vi delar på utrymmen som kök och toalett (nu har jag faktiskt sluppit använda toaletten samtidigt som någon annan. Kan ha med faktumet att vi har fyra toaletter att välja på). Dusch också. Det delar vi på. Sedan är resten vårt eget, det vill alltså säga själva rummen.
Det är fint som snus det. Och så är det vår också. Kan vara en definitionsfråga, men jag är personligen övertygad om att det är vår nu. Det märker man när man blir lyrisk över att se asfalten igen. Torr och stenfri (på ytterst få ställen). Skulle tro att det är ett tecken på att vi inte är naturbarn längre. "Åh Frank, vad jag längtar tills mina tår få skrapa emot asfalten och göra sådär svinont!" Naturbarn alltså.
Sådär, då var bloggen lite uppdaterad. Enjoy, my sexy friends.
Och just det; hrwh <3
Ibland är det lite som att ligga på en strand i medelhavet. Fast ändå inte.
Lite som medelhavet i en etta i Borås. Så är det nu, och jag är inte helt missnöjd med det.
Det har varit en redigt spännande månad. Jag har blivit singel och hemlös till exempel.
Det är inte någonting man kanske anser som spännande egentligen. Nu har jag dock bestlutat mig om att det faktiskt är spännande, och att varje dag är ett äventyr. Får se hur länge det sitter i. Skulle ge mig själv två-tre dagar till innan jag tröttnar och börjar klaga på piratlivet!
Kanske bör poängtera att jag inte är hemlös längre. Det har gått över. Lite som en förkylning, som förvisso var svår att bli av med, som inte påverkade livet speciellt mycket, men som fortfarande var irriterande. När förkylningen är över kan man äntligen börja träna igen, umgås med småbarn och göra allt det där man bara drömde om som barn. Bli astronaut kanske? Polis, brandkår eller kändisgynekolog (personligfavorit dröm)?
Så, jag har alltås funnit ett boende. Eller eller en permanent febernedsättande drog. Föredrar boende dock. Det är alltså så att jag numera huserar i ett mini-kollektiv på tolv rum. Efter lite forskningar har jag fått reda om att åtta av mina rumskamrater pratar någonting annat en Svenska. Det är Indonesier, Kineser och Israeler. Säklerligen fler, men det är dom jag har träffat en så länge. Vi delar på utrymmen som kök och toalett (nu har jag faktiskt sluppit använda toaletten samtidigt som någon annan. Kan ha med faktumet att vi har fyra toaletter att välja på). Dusch också. Det delar vi på. Sedan är resten vårt eget, det vill alltså säga själva rummen.
Det är fint som snus det. Och så är det vår också. Kan vara en definitionsfråga, men jag är personligen övertygad om att det är vår nu. Det märker man när man blir lyrisk över att se asfalten igen. Torr och stenfri (på ytterst få ställen). Skulle tro att det är ett tecken på att vi inte är naturbarn längre. "Åh Frank, vad jag längtar tills mina tår få skrapa emot asfalten och göra sådär svinont!" Naturbarn alltså.
Sådär, då var bloggen lite uppdaterad. Enjoy, my sexy friends.
Och just det; hrwh <3
Kommentarer
Trackback