Mitt heroin

Innan ni styrbort dagens inlägg som ett "ungdomligt upptåg" så vill jag informera om att jag inte knarkar herion. Så, nu var det avklarat. Det var mer en metafor för saker jag är beroende av, som jag tänkte skriva om idag! Det är så att jag gillar mitt liv, och tycker om småsaker som att vakna, äta och dansa mig svettig framför spegeln till Alacazar (när ingen ser dvs). Och då är det ju en fördel om man är i -vad pöbeln kallar det- liv!

Jag är alltså småberoende av en del saker. Vissa destruktiva som snus och kaffe, vissa mer positiva med med tydliga baksidor, som närhet (vem är inte det?). När jag säger närhet då menar jag inte att stå och smyggnida mig mot någon stackars handikappad herre på buss som ändå inte känner av det eftersom hans rulstol saknar känsel. Utan jag menar intimitet och fysisk bekräftelse. Kramar till exempel. Jag måste få kramas, med alla som vill kramas. Vänner, mer en vänner och familj. Det är intressant med tiden det krävs innan man kan ge en manlig kamrat en hjärtlig kram. Jag vill med en viss bestämdhet hävda att det inte är speciellt bögigt att kramas. Det är vad man gör det till. Som min gamle vän sade: "Man är ju inte bög för att man suger av sin polare". Riktigt så är det kanske inte, men intimitet är könslöst och behövs oavsett färg, doft eller form. (det är nog så att pandor också behöver kramas mellan sina nysattacker) hur fan lyckades jag blanda in oralsex med kramar och intimiete?! haha

Sedan är har jag börjat bygga ett beroende av mig själv. Eller mitt eget umgänge. Kommer på mig själv med att bli dum i hela huvudet om jag inte får vara ensam någon dag, då och då. Beroendet ökar beroende på tillgängligheten. Så enstöringar (såvida det gäller alla människor) har nog blivit just det ofrivilligt eller utan att märka det. Satté... Vart var vi.

Hmm. Tappade tråden. Får väll avsluta inlägget med någon kramgo' sensmoral om att alla skall kramas, se sin nästa djupt i ögonen och bekräfta deras behov. Älska mer! Och krama alla som behöver det. Undra om det är så att dom som verkar behöva det minst är dom som faktiskt behöver det mest? Eller är det bara en komplicerad rapparkalja som ensamma människor säger för att slippa verka desperata? Tål att kluras på!

Och ja, jag har saknat er med! :D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback