Descended

Jag tror att jag hade valt att stanna i min växt, stangerat i min utveckling. Faller till föga för gamla beteenden, vanor och ovanor. Jag bet aldrig på naglarna, spottade aldrig inomhus, svor aldrig i auktoriteters närvaro eller petade näsan i sällskap. Jag krossade hjärtan, såg oskyddat sex som en dygd, dyrkade personerna med flest hack i sängstommen.

Så jag faller tillbaka i mina sönderkörda rutiner. När min situation fallerar faller jag tillbaka. Funderar på hur jag effektivast skall kunna imponera på, krossa eller trycka ner nästa person. Jag besatt alla verktyg, skötte om dom och tog mitt liv. Nu knackar det från insidan av graven, där mina dåliga vanor ligger. Skeletten i min garderob skaver mot varandra, och inom en snar framtid kommer dom att komma på vilka som är vilka. Vad jag gjorde mot vem, i hemlighet.

Min logiska sida, den skottskadade, nedtystade och mobbade killen längstbak i klassen hade en idé. Berätta för alla människor vad du har gjort. Jag tittar ner på honom, klappar honom på axeln och skallar honom över näsbenet. Hade jag behövt ett konsekvenstänkande hade jag aldrig kedjat fast honom vid varmvattenledningen i källaren, eller hur? Borde givetvis ta mitt ansvar, betala mina räkningar, ansöka om arbeten och vara monogam och snäll. Ett vattenkammat monster, med bibeln i sin hand.

Nu får det räcka. Jag gräver en grop bakom mitt hus. Tar lång tid på mig, ser till att det blir noggrant. Lyssnar på fåglarna, pausar och dricker saft i skuggan av samvetet. När min grop är lagom djup vänder jag ryggen mot den, går in i huset och letar upp mina texter. Allt jag någonsin skrivit. Buntar ihop det, tejpar fast arken mot  varandra. Går ut i min lummiga trädgård, lägger alla papper i hålet jag grävt. Fyller igen det igen. Hälften salt, hälften jord. Känner svetten svida när dom når mina ögon.

Nu är det gjort.